Hej hopp!

Fan, här var det hundra år sedan jag skev. Så typiskt mig, hur jävla många bloggar har jag inte haft nu? Har typ skapat en ny blogg varje gång efter sådant här avbrott för att jag har trott att om jag skapar en helt ny blogg så ska jag få mer motivation till att skriva. Men riktigt så har det ju tyvärr inte fungerat...

Så det tänker jag inte göra denna gång! Jag vill ha min älskade banditqueen-blogg kvar ;)

Men tro mig, jag vill så gärna skriva, jag älskar att skriva...Ibland är det bara så fruktansvärt svårt att få ner de jag har i huvudet till ord. Ibland eller alldeles för ofta så vill liksom inte tankarna riktigt sammarbeta. Sen så är det faktiskt många gånger som jag känner mig osäker på om jag vill dela med mig av det som finns i mitt huvud. Vissa saker skulle ju säkert kunna skapa ren kaos där ute om jag skrev ut det här...

Haha, fast, skulle inte det vara rätt kul? Att bara skriva exakt hur man känner? Inga lögner, inget omgjort och inga omvägar. Bara 100 % äkta. Det är ju egentligen det jag vill när jag skriver, men har väl aldrig riktigt vågat fullt ut. Har ju fått skit från alla möjliga även när jag har "förfinat" det jag har skrivit, så då kan man ju tänka sig hur mycket skit jag hade fått om jag hade skrivit 100% äkta.

Men min plan nu är faktiskt att försöka göra det så äkta som möjligt ändå, för att jag som skriver får så mycket mer ut av det. Bloggen är ju faktiskt för min egen skull från början, det är min dagbok liksom och i en dagbok, ja där skriver man ju ner alla sina mörkaste hemligheter. Sen så har ju jag valt att ha en blogg, en dagbok på internet som alla kan komma åt, för jag vill faktiskt dela med mig. Ja det vill jag. Annars hade jag inte skapat denna blogg. Likadant måste det ju vara för alla bloggare. Man skapar inte en blogg om man inte vill dela med sig.

Jag vill dela med mig för att det kanske, bara kanske faktiskt kan hjälpa någon där ute. Vadå hjälpa? Tänker ni väl nu. Men jag tror faktiskt att det kan hjälpa, på det sättet att om någon läser min blogg och kanske känner igen sig själv, och liksom kan relatera till det jag skriver. Det har faktiskt hjälpt mig flera gånger, för att jag har på något sätt känt det som ett slags stöd och en påminnelse om att jag kanske inte är ensam om saker jag har gått igenom eller saker som jag känner.

DET vill jag med min blogg och DET tänker jag faktiskt försöka med nu. Men den här gången tänker jag inte lova någonting, jag tänker inte lova att jag ska skriva varje dag eller att jag ska skriva imorgon, då sviker jag er bara och framför allt mig själv. Jag skriver när jag skriver helt enkelt, för det kommer när det kommer. Sen så hade jag ju naturligtvis inte tänkt att ha flera månaders avbrott som jag har haft nu den senaste tiden, vad är det för jävla blogg liksom? Hehe...

Nej nu jävlar.
Fan vad jag svär.
Haha.

Cya ;)

I tried to help you once
Against my own advice
I saw you going down
But you never realized
That you're drowning in the water
So I offered you my hand
Compassions in my nature
Tonight is our last stand


I tear my heart open, I sew myself shut
And my weakness is that I care too much
And our scars remind us that the past is real
I tear my heart open just to feel


I'm drunk and I'm feeling down
And I just wanna be alone
You shouldn't ever came around
Why don't you just go home?
'Cause you're drowning in the water
And I tried to grab your hand
I left my heart open
But you didn't understand
But you didn't understand
Go fix yourself




Det känns så konstigt att jag helt plötsligt måste sluta bry mig. 
Sluta bry mig om en människa som jag har brytt mig om i flera år. 
Sluta bry mig för min egen skull och för mitt eget bästa. 
Låter inte det helt sjukt? Eller egoistiskt om inte annat. 

Jo, det gör det. Och det är det, det är så jävla egoistiskt. Jag vet det.
Egoism uppskattas aldrig utifrån. Aldrig. 
Ingen tycker om en egoist. Ingen. Inte heller jag.
Men om jag då säger att jag måste göra det, för att rädda mig själv 
och mitt liv från att falla samman, 
skulle ni då fortfarande vara lika dömande? 
Skulle ni då fortfarande tycka lika illa om mig?

Ja, uppenbarligen, för ni förstår inte, nej, ni förstår ingenting. 
INGENTING. 
Ni förstår inte vad jag har gått igenom, även fast jag har berättat, 
även fast ni har sett väldigt mycket själva 
och ibland till och med varit närvarande.

Men det begär jag inte att ni ska göra heller...
För man måste gå igenom det själv för att kunna förstå det helt. 
Så är det faktiskt och så tror jag att det är med nästan allt, 
man måste gå igenom en sak själv för att kunna förstå den helt. 
MEN, ni som ska föreställa mina vänner, ni kan väl i alla fall försöka förstå? 
Eller, ni om några borde vara dem som är mest förstående. 
Men istället känns det precis tvärtom. 
Det är som att ni har glömt bort allt. Eller nästan skiter i allt som har varit, 
allt ni har sett att jag har gått igenom.
För nu är det inte synd om mig längre, 
nej nu är det synd om honom. 

För att det är han som är ensam, inte jag. 
För att det är han som det går dåligt för, inte mig.
För att det är han som är olycklig, inte jag.

Nej, jag är inte ensam, jag har träffat en ny, 
en tjej, som jag älskar över allt annat 
och som har hjälpt mig så otroligt mycket.
Som fick mig på fötter igen, som fick mig att se framåt, 
som hjälpte mig att få tillbaka livsglädjen och styrkan i mig själv. 
Så ja, jag råkar faktiskt ha blivit lycklig.
Är det så jävla hemskt? Är det så jävla fel?
Jag förstår verkligen inte, men det känns verkligen som att
ni inte tycker att jag borde vara det.
 Eller som att jag inte har rätt till att vara det nu. 
Bara för att han mår dåligt.

Jag kanske har helt jävla fel men det är så jag känner. 
Det är faktiskt, tyvärr, så ni har fått mig att känna. 
Sen om det har varit meningen eller inte, det vet bara ni.

Jag har i alla fall bara en sak att säga till er alla, precis alla där ute,

Och det är att jag inte är intresserad av att ha några människor i mitt liv 
som inte kan vara glada för min skull.
Så vet du med dig att du inte kan vara lycklig för min skull, 
så kan du Go and fuck yourself, sideways! 


JAG BEHÖVER INTE ER.

När jag sover bredvid henne så drömmer jag aldrig...Jag sover så djupt så man skulle kunna tro att jag ligger i koma. Men vad finns det egentligen för mig att drömma om? När jag lever i den vackraste drömmen jag vet.




Min dröm blev min verklighet. Så jag vill inte sova längre...Jag vill vara vaken och jag vill vara med henne. För jag vill inte missa en enda sekund.

Varje gång jag måste vara ifrån henne så blir det genast så mycket svårare att andas. Känns som någon har en snara runt mina lungor och knyter åt. Och med det så blir det svårare att leva. Med henne så känns allting så bra, så enkelt...Känns nästan som att smita ifrån verkligheten en stund. Fast egentligen så är det ju inte så...Det är bara jag som inte har förstått att den nya verkligheten är när jag är med henne. Att jag inte behöver drömma om henne längre...

För jag lever i min dröm och den här gången behöver jag inte vara rädd för att vakna.

Jag är rädd. Rädd för att bli sårad. Rädd för att öppna upp mig för mycket. Rädd för att bli lurad. Rädd för att bli lämnad ensam igen.

Det är så konstigt...När någonting känns bra så ska man väl inte känna rädsla? Då ska man väl bara vara lycklig? Och ta vara på det som känns bra. Men jag är rädd. Rädsla och oro bara skriker i mig. Ibland så högt att jag tror att alla andra nästan också hör. Och ibland så högt att jag inte kan tänka klart. Alla tankar bara studsar omkring där inne i mitt huvud och blir till en salig röra. Jag blir så osäker. Speciellt på mig själv. Men jag vill inte vara det. Jag vill inte vara rädd. Jag vill ta vara på det som gör mig lycklig. Jag vill fånga den känslan och låsa in den i min kropp och säga åt den att det är okej att vara där. Att det är okej att en annan människa gör mig glad. Att det är okej att känna lycka med någon. För det är det väl?

Eller?

Tillbaka till oss. Till våra läppar som möts och sen inte vill skiljas. Till dem trippande händerna som letar hud. Till den kittlande känslan i magen. Till den stigande pulsen. Till dem djupa andetagen. Till våra blickar. Till våra skratt. Tillbaka till det finaste jag vet.


Utifrån måste jag nästan se apatisk ut. Så som jag bara sitter och stirrar...På vad som helst. Ibland fastnar blicken på en person, men det är inte den jag ser...Inte alls. Har oftast ingen aning om hur den egentligen ser ut. Den har bara råkat bli min fasta punkt där jag kan vila mina ögon medan mina tankar flyr iväg.

Ja, utifrån ser jag nog apatisk ut. Även fast jag är fylld med känslor i varenda kvadratcentimeter på insidan av min kropp. Men dem lever där inne. Ibland kan dem börja leva utåt...Det är då man kan skymta ett leende på mina läppar. Jag kan sitta och stirra på samma sak i flera timmar och bara tänka och drömma mig bort. Till dig. Till du och jag. Till vi. Till oss. Tillsammans. Jag tröttnar aldrig.

Det känns inte som att jag behöver sova, äta eller dricka. Det känns som att jag skulle kunna leva på dem här minnena och tankarna föralltid. Men samtidigt så är det frustrerande, för jag vill tillbaka. Jag vill uppleva det igen. Och igen och igen...

Skulle jag få bestämma så skulle jag inte vilja leva på minnena och tankarna, jag skulle leva bredvid dig och skapa nya minnen. Föralltid.







Du är det finaste jag vet.

Du och jag. Vi. Är som en film. Min favoritfilm. Som jag tittar på om och om igen och aldrig kan tröttna på. Jag spolar tillbaka till dem bästa scenerna, då jag har mina händer runt din midja, mina läppar mot dina läppar, när vi ligger i sängen och pratar om allt mellan himmel och jord och du har armen runt mig, när vi skrattar tills vi nästan gråter tillsammans, när du luktar mig i håret, när du retar mig och jag försöker att bli sur men misslyckas totalt då jag ser hur du ler mot mig. Jag pausar i scenerna. Önskar att jag var där igen. Saknar. Längtar. Drömmer. Aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig så hemma i någons armar som i dina.





Jag älskar dig

Godmorgon!

Jag vet att det är rätt dött här, ni behöver inte påminna mig ;) Men jag ska skärpa till mig, det är bara så mycket just nu.

Idag är jag uppe med tuppen (gick upp kl 7), fast, det gör jag egentligen varje dag eftersom Milo kommer då, bara det att jag brukar gå och lägga mig igen efter det men idag så är det annat som gäller! :) Ska måla lite på toaletten och städa lite sen när jag är klar med det så ska jag till stan med Jannicke. Ska bli mysigt faktiskt :)

Imorgon så kommer min älskling hit. Jag är sjukt nervös...Men det kommer att gå bra, det vet jag :) Jag tror att det kommer att bli jätteroligt. Fast det är nervöst och lite läskigt, men det hör ju liksom till på något sätt.

Gillar ni att läsa eller har ni bara tråkigt någon dag så får ni jättegärna läsa min novell som jag har publicerat på kapitel1.se, här är en länk till den: http://kapitel1.se/ellinor-rahm/fotografen

Nu ska jag fortsätta fixa och greja! Men vi hörs förhoppningsvis snart igen ;)

Puss

Den som kom på att det skulle heta "fjärilar i magen" när man får den här kittlande och pirrande känslan när man är kär borde få ett pris för att ha lyckats förklara en känsla så jävla bra. För det är verkligen så det känns. Och känslor är bland de svåraste sakerna som finns att förklara här i livet.

I min mage är det krig just nu. Ja jag lovar, fjärilarna krigar där inne. Jag kan känna hur deras vingar kittlar insidan av min mage. Ibland känns det som att dem flyger rakt in i huden på mig. Då känns det som att jag ska spy...Ja det här med fjärilar i magen är ju faktiskt inte alltid så gulligt som det låter. Kan vara rätt jobbigt ibland också...



Vårt nervsystem består av två delar, nämligen en del som vi har kontroll över och en annan som styr sig själv, det så kallade autonoma nervsystemet. När vi via sinnena tar emot signaler från omvärlden, till exempel i form av ljud- eller synintryck, överförs dessa till hjärnan som elektrokemiska signaler. Här bearbetas de och blir medvetandegjorda. När vi emellanåt, utöver de vanliga sinnesintrycken, kan känna ”fjärilar” i magen, svaghet i knäna eller hjärtklappning är det för att en del av signalerna transmitteras vidare till det autonoma nervsystemet. Man vet inte med säkerhet varför detta sker, men kanske syftar det till att göra oss extra uppmärksamma på en känsla. Ser vi den vi älskar, får vi fjärilar i magen, och när vi blir rädda, slår hjärtat extra snabbt och tydligt och så vidare. Hos en del människor blir dessa kroppsliga upplevelser mycket starka och svåra att tolka, och då talar man om så kallade somatoforma symptom, som hos vissa kan vara direkt invalidiserande.


Jag trodde aldrig att jag skulle tillåta mig själv att bli det igen...Men...Jag är kär. Ja det är jag, för jag vet hur det känns och det är så jag känner. Jag skiter i om det är jätteknäppt och att kanske ingen förstår...För jag vet att det är äkta. Och allt äkta är bra.

Shabbah!

Här är det lika tråkigt som vanligt...I know...Jag får fan skärpa till mig snart! Men det är så mycket som händer just nu att jag nästan blir helt överväldigad...Ja jag vet, om det är mycket som händer så borde det ju egentligen inte vara några problem med att skriva i bloggen, det borde ju vara tvärtom! Ja...Men det är inte det att det händer mycket saker att jag gör mycket saker, utan det är det att det händer mycket i mig själv just nu...Jag har helt andra energier i mig...Det var så längesedan jag kände mig såhär stark och lycklig. Som jag skrev tidigare så känns det verkligen som att jag är påväg mot bättre tider! Bort från all skit som har varit...

Efter allt jag har varit med om dem senaste åren har jag haft väldigt svårt att se framåt, jag orkade inte ens med skolan...Men nu så känns det som att jag har fått mina krafter tillbaka och det känns som jag äntligen kan börja se framåt! Nu är det bara för mig att försöka ta reda på vad jag vill med mitt liv...Det är lite svårt, jag är lite osäker, det känns som det är väldigt mycket jag vill göra, men varför skulle det vara något dåligt? Man måste väl inte bara vilja göra EN sak eller vara bra på EN sak hela livet? Nej! Jag vill fan testa på det mesta...Sen efter det kanske jag kommer på en eller flera saker som jag trivs mest med.



Juste! Vet ni vad som hände idag? Min mamma kom hem från jobbet och så sprang hon ner till mig med tidningen i handen och skrek: "Elliz, du har kommit med i tidningen!!!" Och jag blev till ett frågetecken...Vadå? Har jag gjort något fel? Tänkte jag...Sist jag var med i tidningen så var det för att jag hade skolkat...Det var genom skolan som jag blev erbjuden att vara med och berätta lite om varför jag skolkade så mycket, men mest vad jag hade fått för hjälp...Nåja! Nog om det...När jag såg ut som ett frågetecken så sa i alla fall mamma: "Men det är ju din artikel som du skickade in i somras!"

Då kom jag ihåg.

Det var en natt när jag var jätteledsen och förbannad...Jag hade nästan förlorat min pojkvän och det var inte först gången, det var tredje gången som han höll på att stryka med...Och allt pga dem där jävla tabletterna som läkarna skrev ut som godis till honom. Självklart så kan man inte skylla allt på läkarna eller tabletterna, han mådde ju dåligt för annat men jag var bara så förbannad och ledsen och kunde inte förstå hur i helvete läkarna tänkte när dem skrev ut mer skit till honom när dem visste hur dåligt han mådde. Då skrev jag i alla fall in till Mitt i tidningen...OCH DEM VALDE MIG! MIN ARTIKEL...AV ALLA SOM SKICKAS IN...Jag är jätteglad. Det känns skitbra. Jag hoppas verkligen att jag kan nå fram till alla läsare...Och kan få folk där ute att tänka till.

Läs min artikel här:

http://arkiv.mitti.se/erez4/online/mitti/sundbyberg.html

(Sida 2)





Puss på er!

Hej!

Nu har det varit tyst här ett tag...Tänkte att jag kanske skulle berätta för er att jag lever och att jag inte har glömt bort bloggen. Men dem senaste dagarna har jag haft en sån jävla bloggtorka. Jag har verkligen inte vetat vad jag ska skriva...Även fast det är hur mycket tankar och känslor som helst i mig just nu. Det går bara inte att få ner dem i ord...Även fast jag vill. Jag har inte ens kunnat lägga in någon låt eller text som jag brukar göra, det har bara stått helt still.

Det är så mycket som händer med mig just nu, allting är så nytt...Men ändå inte. Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vet i alla fall att jag har börjat leva ett nytt liv och att det känns bra men främmande och lite läskigt. Det känns i alla fall som att jag är påväg mot bättre tider! Skönt...Jag ser starkt framemot år 2011! 2010 har inte varit mitt år...Faktum är att det inte verkar ha varit någons år. Det har varit ett jävla skitår helt enkelt! Usch och fy...Det började ju redan på nyårsafton/nyårsmorgonen...Sen har det fortsatt vara skit. Fan, känns som det var nyår nyss...Minns den natten/morgonen som om det var igår. Och nu är det fan inte så långt kvar igen. Tur att det här skitåret gick fort då...2011 MÅSTE bli bra! Det kan i alla fall inte bli värre...Eller kan det?

Nej nu är det slut på tråkskrivandet här! Nu ska jag sova...

Får hoppas att bloggtorkan är över snart!





Puss och Godnatt!

I dont care how far we are
Since I feel you in my heart
One million miles away
And I've never felt so close

Everytime I see you smile
The distance cuts to an inch
I feel your warmth near me
Your breath moving my soul

I want to wake up by your side
To be the first thing you see
Simply to see that divine smile
And to touch that perfect self

I can feel alone in the crowd
All seeming a mere distraction
Until I finally reach home
Eager to hear your voice

Melting the glaciers with your warmth
Lighting the shadows with your smile
Filling the void with your presence
Making me happy by just being there

Made a wish, I can dream
I can be what I want to be
Not afraid to live life
And fulfil my fantasies

I learnt a lot of tricks to help me live my life
You helped me find my paradise
When you came, you were like

Sunshine through my window
That's what you are
My shining star

Sunshine
Making me feel
I'm on top of the world
Telling me I'll go far

Reaching out, for new heights
You inspired me to try
Felt the magic inside
And I felt that I could fly
I'm looking at the world in an optimistic light
You made me appreciate my life
'Cause when you came you were like

Sunshine through my window
That's what you are
My shining star

Sunshine
Making me feel like
I'm on top of the world
Telling me I'll go far

You are the calm
I am the storm
You are the breeze that carries me on
When I set adrift
You anchor me
You're there for me

Sunshine 
That's what you are
My shining star

Sunshine
Making me feel I'm on top of the world
Telling me that I'll go far
Sunshine through my window
That's what you are
My shining star 

Sunshine
Making me feel I'm on top of the world
Telling me that I'll go far
Sunshine through my window
That's what you are
My shining star

Sunshine
Making me feel I'm on top of the world
Telling me that I'll go far
Sunshine
My star, my star..