Tillbaka till oss. Till våra läppar som möts och sen inte vill skiljas. Till dem trippande händerna som letar hud. Till den kittlande känslan i magen. Till den stigande pulsen. Till dem djupa andetagen. Till våra blickar. Till våra skratt. Tillbaka till det finaste jag vet.


Utifrån måste jag nästan se apatisk ut. Så som jag bara sitter och stirrar...På vad som helst. Ibland fastnar blicken på en person, men det är inte den jag ser...Inte alls. Har oftast ingen aning om hur den egentligen ser ut. Den har bara råkat bli min fasta punkt där jag kan vila mina ögon medan mina tankar flyr iväg.

Ja, utifrån ser jag nog apatisk ut. Även fast jag är fylld med känslor i varenda kvadratcentimeter på insidan av min kropp. Men dem lever där inne. Ibland kan dem börja leva utåt...Det är då man kan skymta ett leende på mina läppar. Jag kan sitta och stirra på samma sak i flera timmar och bara tänka och drömma mig bort. Till dig. Till du och jag. Till vi. Till oss. Tillsammans. Jag tröttnar aldrig.

Det känns inte som att jag behöver sova, äta eller dricka. Det känns som att jag skulle kunna leva på dem här minnena och tankarna föralltid. Men samtidigt så är det frustrerande, för jag vill tillbaka. Jag vill uppleva det igen. Och igen och igen...

Skulle jag få bestämma så skulle jag inte vilja leva på minnena och tankarna, jag skulle leva bredvid dig och skapa nya minnen. Föralltid.







Du är det finaste jag vet.