När jag sover bredvid henne så drömmer jag aldrig...Jag sover så djupt så man skulle kunna tro att jag ligger i koma. Men vad finns det egentligen för mig att drömma om? När jag lever i den vackraste drömmen jag vet.




Min dröm blev min verklighet. Så jag vill inte sova längre...Jag vill vara vaken och jag vill vara med henne. För jag vill inte missa en enda sekund.

Varje gång jag måste vara ifrån henne så blir det genast så mycket svårare att andas. Känns som någon har en snara runt mina lungor och knyter åt. Och med det så blir det svårare att leva. Med henne så känns allting så bra, så enkelt...Känns nästan som att smita ifrån verkligheten en stund. Fast egentligen så är det ju inte så...Det är bara jag som inte har förstått att den nya verkligheten är när jag är med henne. Att jag inte behöver drömma om henne längre...

För jag lever i min dröm och den här gången behöver jag inte vara rädd för att vakna.

Jag är rädd. Rädd för att bli sårad. Rädd för att öppna upp mig för mycket. Rädd för att bli lurad. Rädd för att bli lämnad ensam igen.

Det är så konstigt...När någonting känns bra så ska man väl inte känna rädsla? Då ska man väl bara vara lycklig? Och ta vara på det som känns bra. Men jag är rädd. Rädsla och oro bara skriker i mig. Ibland så högt att jag tror att alla andra nästan också hör. Och ibland så högt att jag inte kan tänka klart. Alla tankar bara studsar omkring där inne i mitt huvud och blir till en salig röra. Jag blir så osäker. Speciellt på mig själv. Men jag vill inte vara det. Jag vill inte vara rädd. Jag vill ta vara på det som gör mig lycklig. Jag vill fånga den känslan och låsa in den i min kropp och säga åt den att det är okej att vara där. Att det är okej att en annan människa gör mig glad. Att det är okej att känna lycka med någon. För det är det väl?

Eller?