Tillbaka till oss. Till våra läppar som möts och sen inte vill skiljas. Till dem trippande händerna som letar hud. Till den kittlande känslan i magen. Till den stigande pulsen. Till dem djupa andetagen. Till våra blickar. Till våra skratt. Tillbaka till det finaste jag vet.


Utifrån måste jag nästan se apatisk ut. Så som jag bara sitter och stirrar...På vad som helst. Ibland fastnar blicken på en person, men det är inte den jag ser...Inte alls. Har oftast ingen aning om hur den egentligen ser ut. Den har bara råkat bli min fasta punkt där jag kan vila mina ögon medan mina tankar flyr iväg.

Ja, utifrån ser jag nog apatisk ut. Även fast jag är fylld med känslor i varenda kvadratcentimeter på insidan av min kropp. Men dem lever där inne. Ibland kan dem börja leva utåt...Det är då man kan skymta ett leende på mina läppar. Jag kan sitta och stirra på samma sak i flera timmar och bara tänka och drömma mig bort. Till dig. Till du och jag. Till vi. Till oss. Tillsammans. Jag tröttnar aldrig.

Det känns inte som att jag behöver sova, äta eller dricka. Det känns som att jag skulle kunna leva på dem här minnena och tankarna föralltid. Men samtidigt så är det frustrerande, för jag vill tillbaka. Jag vill uppleva det igen. Och igen och igen...

Skulle jag få bestämma så skulle jag inte vilja leva på minnena och tankarna, jag skulle leva bredvid dig och skapa nya minnen. Föralltid.







Du är det finaste jag vet.

Du och jag. Vi. Är som en film. Min favoritfilm. Som jag tittar på om och om igen och aldrig kan tröttna på. Jag spolar tillbaka till dem bästa scenerna, då jag har mina händer runt din midja, mina läppar mot dina läppar, när vi ligger i sängen och pratar om allt mellan himmel och jord och du har armen runt mig, när vi skrattar tills vi nästan gråter tillsammans, när du luktar mig i håret, när du retar mig och jag försöker att bli sur men misslyckas totalt då jag ser hur du ler mot mig. Jag pausar i scenerna. Önskar att jag var där igen. Saknar. Längtar. Drömmer. Aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig så hemma i någons armar som i dina.





Jag älskar dig

Godmorgon!

Jag vet att det är rätt dött här, ni behöver inte påminna mig ;) Men jag ska skärpa till mig, det är bara så mycket just nu.

Idag är jag uppe med tuppen (gick upp kl 7), fast, det gör jag egentligen varje dag eftersom Milo kommer då, bara det att jag brukar gå och lägga mig igen efter det men idag så är det annat som gäller! :) Ska måla lite på toaletten och städa lite sen när jag är klar med det så ska jag till stan med Jannicke. Ska bli mysigt faktiskt :)

Imorgon så kommer min älskling hit. Jag är sjukt nervös...Men det kommer att gå bra, det vet jag :) Jag tror att det kommer att bli jätteroligt. Fast det är nervöst och lite läskigt, men det hör ju liksom till på något sätt.

Gillar ni att läsa eller har ni bara tråkigt någon dag så får ni jättegärna läsa min novell som jag har publicerat på kapitel1.se, här är en länk till den: http://kapitel1.se/ellinor-rahm/fotografen

Nu ska jag fortsätta fixa och greja! Men vi hörs förhoppningsvis snart igen ;)

Puss

Den som kom på att det skulle heta "fjärilar i magen" när man får den här kittlande och pirrande känslan när man är kär borde få ett pris för att ha lyckats förklara en känsla så jävla bra. För det är verkligen så det känns. Och känslor är bland de svåraste sakerna som finns att förklara här i livet.

I min mage är det krig just nu. Ja jag lovar, fjärilarna krigar där inne. Jag kan känna hur deras vingar kittlar insidan av min mage. Ibland känns det som att dem flyger rakt in i huden på mig. Då känns det som att jag ska spy...Ja det här med fjärilar i magen är ju faktiskt inte alltid så gulligt som det låter. Kan vara rätt jobbigt ibland också...



Vårt nervsystem består av två delar, nämligen en del som vi har kontroll över och en annan som styr sig själv, det så kallade autonoma nervsystemet. När vi via sinnena tar emot signaler från omvärlden, till exempel i form av ljud- eller synintryck, överförs dessa till hjärnan som elektrokemiska signaler. Här bearbetas de och blir medvetandegjorda. När vi emellanåt, utöver de vanliga sinnesintrycken, kan känna ”fjärilar” i magen, svaghet i knäna eller hjärtklappning är det för att en del av signalerna transmitteras vidare till det autonoma nervsystemet. Man vet inte med säkerhet varför detta sker, men kanske syftar det till att göra oss extra uppmärksamma på en känsla. Ser vi den vi älskar, får vi fjärilar i magen, och när vi blir rädda, slår hjärtat extra snabbt och tydligt och så vidare. Hos en del människor blir dessa kroppsliga upplevelser mycket starka och svåra att tolka, och då talar man om så kallade somatoforma symptom, som hos vissa kan vara direkt invalidiserande.


Jag trodde aldrig att jag skulle tillåta mig själv att bli det igen...Men...Jag är kär. Ja det är jag, för jag vet hur det känns och det är så jag känner. Jag skiter i om det är jätteknäppt och att kanske ingen förstår...För jag vet att det är äkta. Och allt äkta är bra.

Shabbah!

Här är det lika tråkigt som vanligt...I know...Jag får fan skärpa till mig snart! Men det är så mycket som händer just nu att jag nästan blir helt överväldigad...Ja jag vet, om det är mycket som händer så borde det ju egentligen inte vara några problem med att skriva i bloggen, det borde ju vara tvärtom! Ja...Men det är inte det att det händer mycket saker att jag gör mycket saker, utan det är det att det händer mycket i mig själv just nu...Jag har helt andra energier i mig...Det var så längesedan jag kände mig såhär stark och lycklig. Som jag skrev tidigare så känns det verkligen som att jag är påväg mot bättre tider! Bort från all skit som har varit...

Efter allt jag har varit med om dem senaste åren har jag haft väldigt svårt att se framåt, jag orkade inte ens med skolan...Men nu så känns det som att jag har fått mina krafter tillbaka och det känns som jag äntligen kan börja se framåt! Nu är det bara för mig att försöka ta reda på vad jag vill med mitt liv...Det är lite svårt, jag är lite osäker, det känns som det är väldigt mycket jag vill göra, men varför skulle det vara något dåligt? Man måste väl inte bara vilja göra EN sak eller vara bra på EN sak hela livet? Nej! Jag vill fan testa på det mesta...Sen efter det kanske jag kommer på en eller flera saker som jag trivs mest med.



Juste! Vet ni vad som hände idag? Min mamma kom hem från jobbet och så sprang hon ner till mig med tidningen i handen och skrek: "Elliz, du har kommit med i tidningen!!!" Och jag blev till ett frågetecken...Vadå? Har jag gjort något fel? Tänkte jag...Sist jag var med i tidningen så var det för att jag hade skolkat...Det var genom skolan som jag blev erbjuden att vara med och berätta lite om varför jag skolkade så mycket, men mest vad jag hade fått för hjälp...Nåja! Nog om det...När jag såg ut som ett frågetecken så sa i alla fall mamma: "Men det är ju din artikel som du skickade in i somras!"

Då kom jag ihåg.

Det var en natt när jag var jätteledsen och förbannad...Jag hade nästan förlorat min pojkvän och det var inte först gången, det var tredje gången som han höll på att stryka med...Och allt pga dem där jävla tabletterna som läkarna skrev ut som godis till honom. Självklart så kan man inte skylla allt på läkarna eller tabletterna, han mådde ju dåligt för annat men jag var bara så förbannad och ledsen och kunde inte förstå hur i helvete läkarna tänkte när dem skrev ut mer skit till honom när dem visste hur dåligt han mådde. Då skrev jag i alla fall in till Mitt i tidningen...OCH DEM VALDE MIG! MIN ARTIKEL...AV ALLA SOM SKICKAS IN...Jag är jätteglad. Det känns skitbra. Jag hoppas verkligen att jag kan nå fram till alla läsare...Och kan få folk där ute att tänka till.

Läs min artikel här:

http://arkiv.mitti.se/erez4/online/mitti/sundbyberg.html

(Sida 2)





Puss på er!

Hej!

Nu har det varit tyst här ett tag...Tänkte att jag kanske skulle berätta för er att jag lever och att jag inte har glömt bort bloggen. Men dem senaste dagarna har jag haft en sån jävla bloggtorka. Jag har verkligen inte vetat vad jag ska skriva...Även fast det är hur mycket tankar och känslor som helst i mig just nu. Det går bara inte att få ner dem i ord...Även fast jag vill. Jag har inte ens kunnat lägga in någon låt eller text som jag brukar göra, det har bara stått helt still.

Det är så mycket som händer med mig just nu, allting är så nytt...Men ändå inte. Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vet i alla fall att jag har börjat leva ett nytt liv och att det känns bra men främmande och lite läskigt. Det känns i alla fall som att jag är påväg mot bättre tider! Skönt...Jag ser starkt framemot år 2011! 2010 har inte varit mitt år...Faktum är att det inte verkar ha varit någons år. Det har varit ett jävla skitår helt enkelt! Usch och fy...Det började ju redan på nyårsafton/nyårsmorgonen...Sen har det fortsatt vara skit. Fan, känns som det var nyår nyss...Minns den natten/morgonen som om det var igår. Och nu är det fan inte så långt kvar igen. Tur att det här skitåret gick fort då...2011 MÅSTE bli bra! Det kan i alla fall inte bli värre...Eller kan det?

Nej nu är det slut på tråkskrivandet här! Nu ska jag sova...

Får hoppas att bloggtorkan är över snart!





Puss och Godnatt!

I dont care how far we are
Since I feel you in my heart
One million miles away
And I've never felt so close

Everytime I see you smile
The distance cuts to an inch
I feel your warmth near me
Your breath moving my soul

I want to wake up by your side
To be the first thing you see
Simply to see that divine smile
And to touch that perfect self

I can feel alone in the crowd
All seeming a mere distraction
Until I finally reach home
Eager to hear your voice

Melting the glaciers with your warmth
Lighting the shadows with your smile
Filling the void with your presence
Making me happy by just being there