I tried to help you once
Against my own advice
I saw you going down
But you never realized
That you're drowning in the water
So I offered you my hand
Compassions in my nature
Tonight is our last stand


I tear my heart open, I sew myself shut
And my weakness is that I care too much
And our scars remind us that the past is real
I tear my heart open just to feel


I'm drunk and I'm feeling down
And I just wanna be alone
You shouldn't ever came around
Why don't you just go home?
'Cause you're drowning in the water
And I tried to grab your hand
I left my heart open
But you didn't understand
But you didn't understand
Go fix yourself




Det känns så konstigt att jag helt plötsligt måste sluta bry mig. 
Sluta bry mig om en människa som jag har brytt mig om i flera år. 
Sluta bry mig för min egen skull och för mitt eget bästa. 
Låter inte det helt sjukt? Eller egoistiskt om inte annat. 

Jo, det gör det. Och det är det, det är så jävla egoistiskt. Jag vet det.
Egoism uppskattas aldrig utifrån. Aldrig. 
Ingen tycker om en egoist. Ingen. Inte heller jag.
Men om jag då säger att jag måste göra det, för att rädda mig själv 
och mitt liv från att falla samman, 
skulle ni då fortfarande vara lika dömande? 
Skulle ni då fortfarande tycka lika illa om mig?

Ja, uppenbarligen, för ni förstår inte, nej, ni förstår ingenting. 
INGENTING. 
Ni förstår inte vad jag har gått igenom, även fast jag har berättat, 
även fast ni har sett väldigt mycket själva 
och ibland till och med varit närvarande.

Men det begär jag inte att ni ska göra heller...
För man måste gå igenom det själv för att kunna förstå det helt. 
Så är det faktiskt och så tror jag att det är med nästan allt, 
man måste gå igenom en sak själv för att kunna förstå den helt. 
MEN, ni som ska föreställa mina vänner, ni kan väl i alla fall försöka förstå? 
Eller, ni om några borde vara dem som är mest förstående. 
Men istället känns det precis tvärtom. 
Det är som att ni har glömt bort allt. Eller nästan skiter i allt som har varit, 
allt ni har sett att jag har gått igenom.
För nu är det inte synd om mig längre, 
nej nu är det synd om honom. 

För att det är han som är ensam, inte jag. 
För att det är han som det går dåligt för, inte mig.
För att det är han som är olycklig, inte jag.

Nej, jag är inte ensam, jag har träffat en ny, 
en tjej, som jag älskar över allt annat 
och som har hjälpt mig så otroligt mycket.
Som fick mig på fötter igen, som fick mig att se framåt, 
som hjälpte mig att få tillbaka livsglädjen och styrkan i mig själv. 
Så ja, jag råkar faktiskt ha blivit lycklig.
Är det så jävla hemskt? Är det så jävla fel?
Jag förstår verkligen inte, men det känns verkligen som att
ni inte tycker att jag borde vara det.
 Eller som att jag inte har rätt till att vara det nu. 
Bara för att han mår dåligt.

Jag kanske har helt jävla fel men det är så jag känner. 
Det är faktiskt, tyvärr, så ni har fått mig att känna. 
Sen om det har varit meningen eller inte, det vet bara ni.

Jag har i alla fall bara en sak att säga till er alla, precis alla där ute,

Och det är att jag inte är intresserad av att ha några människor i mitt liv 
som inte kan vara glada för min skull.
Så vet du med dig att du inte kan vara lycklig för min skull, 
så kan du Go and fuck yourself, sideways! 


JAG BEHÖVER INTE ER.