Fan...Fan...Fan...
Varför gör du såhär? Mot mig, mot alla andra som älskar dig men främst mot dig själv...Du har din chans nu, din chans att styra upp ditt liv och börja leva påriktigt, för dig. Man kan inte leva för någon annan. Man kan inte lägga hela sitt liv på en människa. Man måste leva för sig själv. Det har jag lärt mig nu...Och det tänker jag göra.

Kom inte ut för min skull, kom inte ut för att du tror att det är det du måste göra för att rädda oss. För det är precis tvärtom. Du måste stanna, för min skull men mest för din egen. Tyvärr så känner jag att det är försent att rädda oss...Men det är inte försent för att rädda dig själv och ditt liv! Och om du älskar mig så mycket som du säger att du gör så borde du ju kunna vara vän med mig istället för att inte ha mig alls i ditt liv...Eller? För jag vill verkligen kunna vara din vän. För jag bryr mig om dig och jag kommer alltid att älska dig.

Vi har vuxit ihop du och jag, i flera år nu...Du vet allt om mig och jag vet allt om dig. Du är min bästa vän. Men vi kan inte vara tillsammans. Jag har kämpat så mycket dem här åren att kärleken liksom har tagit slut...Jag är faktiskt inte kär i dig längre och det känns skönt att kunna erkänna det för mig själv. Jag har verkligen kämpat för att rädda dig, oss, mig själv och samtidigt kämpat för att fortfarande vara kär i dig. Men det går inte...Allt är för trasigt. För trasigt för att kunna lagas.

Snälla, stanna där, kom inte hit...Du har ingen chans här. Där borta har du en chans till ett riktigt liv...Här väntar bara en massa skit och det vet du om du tänker till en gång till. Jag finns kvar här, kanske inte som din flickvän men som en bästa vän. Det är upp till dig såklart, men jag finns här i alla fall.

Hur som helst så vill jag ingenting hellre än att det ska gå bra för dig...Att du ska börja leva igen, påriktigt, för dig...Och jag tänker försöka hjälpa dig, så mycket som jag kan göra utan att gå sönder själv.

Jag kommer alltid att älska dig, no matter what.

Men kom inte hit.

Snälla...